GästBloggare Anders Liffner

När folk frågade, eller när jag fick berätta att man var fackföreningsaktiv, socialdemokrat och stolt medlem i Arbetarepartiet.
När man fick debattera med folket runt oss om hur viktigt det var för arbetare att faktiskt inte alliera sig med arbetsgivarorganisationer och borgerligheten på grund av försämringarna det innebär för oss på golvet, trotts deras karameller om lägre skatt för dem som arbetar.
Debattera hjärtefrågor så som alla människors rätt att kräva kollektivavtal på deras arbetsplatser, oavsett ursprung eller klass.
Frågor som rör arbetsrätten, semestern, försäkringar, välfärd och framförallt att upphäva Lex-Laval.
Stolta dagar i denna mannens liv.
Vi vet vad som hände sen, högre A-Kassa, inget tak i sjukförsäkringen, kostnadsfri medicin och glasögon för barn och så vidare. Givna saker för socialdemokratin och ett steg närmare en socialistisk världssyn, där man fördelar rikedomarna uppifrån och ner. Även om det är knattesteg.
Under tiden härjade kriget i Syrien vidare, arbetarrörelsen stod upp för att slå ner Europas murar, Sverige erkände Palestina, vi stod upp mot förtrycket i Saudi Arabien. Vi såg alla Aylan Kurdis kropp på stranden och en världen i tårar, samtidigt som riksdagsledamöter ur Sveriges riksdag åker ner och frivilligarbetar på Greklands stränder, hjälper flyktingar upp ur vattnet, ger dem hopp om ett nytt liv. Arbetare, i ett arbetareparti, i ett framtidsparti… Vårt parti, stoltare kan man bara vara när man blivit förälder.
Moderaterna och MUF, KD och KUF började prata om flyktingpaus och tiggeriförbud och Centern med Annie Lööf i spetsen pratade om att överge decemberöverenskommelsen.
Folkrörelsen, arbetare, fackföreningar, intresseorganisationer dem totalt ratade förslagen. Rörelsen påpekade att ”Det är inte vi som behöver en paus, det är flyktingen!” vi fortsatte med ”Det går inte att förbjuda fattigdom, fattar ni väl!?” Vi beskyllde delar av borgerligheten med att ge med sig till SDs populistiska världssyn och den debatten verkade vi vinna, då det blev tyst.
Sen hände något, som fick många av oss att blekna.
Flyktingpausen var ett faktum, Sveriges byråkratiska system var inte tillräckligt, Sveriges institutioner och verk han inte med människoflödet. Vi drog in möjligheten för permanentuppehållstillstånd och började övervaka vägarna in i landet. Vi ser idag hur frustration kan uttrycka sig, poliser och busschaufförer misshandlar flyktingar, samtidigt som vi ser trådar i de sociala medierna fyllas av hat mot hen som inte är född på Svensk mark. Argsint svart hat.
Hat överallt, men tomma tunnor skramlar mest. Deras ignorans kostar dem respekt. Hen som skriker skällsord blir inte långvarig i sitt goda anseende, med all rätt.
Vi som bleknade förlitade oss många gånger på att våra förtroendevalda gjorde rätt, de har hela sammanhanget framför sig, de ser helheten. Kanske var en temporär minskning ett verktyg att sätta press på andra EU länder, kanske var det ett temporärt sätt att komma i takt i det byråkratiska-landskapet och bland våra verk.
Men man var inte riktigt lika stolt över förd politik som man var innan, människorna som flyr kriget, barnen och deras föräldrar kom inte lika lätt hit för att söka skydd.
Sen kom Panama-dokumenten och skatteflyktingar, vi i arbetarrörelsen har alltid menat på att det är där en del av pengarna finns, dem rika som fifflar med skatten. Finansministern Magda var het på gröten och visade vart det socialistiska skåpet skulle stå, medan borgerligheten rätt naturligt höll sig passiva.
Minns att jag tänkte; ”in med skattepengarna nu, så att vi kan visa att här har vi plats för fler, bara alla betalar sin rättmätiga del”
Det blev rätt tyst efteråt, oklart varför, förhoppningsvis så har de skattepengarna vi saknat kommit hem igen. Kanske är det en del av att Sverige har den högsta sysselsättningen sedan 2006 (?), straxt innan Reinfeldt krigade sönder välfärden.
Men för varje upp verkar det finnas ett ner. Även om det ännu är i en av våra ministrars portfölj av lösningar, även om innehållet i portföljen ligger på ritbordet. Så heter lösningen enligt ministern, ett förbud.
Ett förbud mot tiggeri.
Nu skall Socialdemokratin istället visa att det är förbjudet, att förbjuda fattigdom. Vi skall istället se den, uppfatta den, förstå den och hjälpa människor ur den, genom åtgärder värda årtalet 2016.
Ardelan och ni som delar denna idé av att förbjuda tiggeri. Ingen av oss kan berätta för er varför denna idén ligger som en möjlighet. Det vet ni bara själva. Men kanske är det en frustration över dessa människors ovärdiga leverne, ett ovärdigt leverne i ett av världens mest progressiva och välmående länder. I ett land som Sverige, där allt ter sig funka rätt bra, men här finns också en baksida; fattigdom.
Den fattigdomen ser vi på gatorna, den sitter där, framför våra ögon. Den syns, den luktar, den hörs och det stör många. Inte alltid nödvändigtvis för att det finns ett klasshat. Ofta är det att människor upplever en frustration över vad hen själv har, medan fattigdomen dem ser, inte har något. Hur solidariska vi än är, kan vi inte lösa problemet. Den frustrationen…
Man orkar inte med att se lidande på TVn, på Facebook och framför varenda butik. Det är hemskt.
Men lösningen är aldrig och kommer aldrig vara, att förbjuda vad våra sinnen ser och uppfattar som fattigdom. Det gör oss bara ignoranta.
Verkligheten är att människor kommer ifrån fattiga till rika länder, för att tigga om våra pengar. Det är deras enda val och förhoppningsvis så förstår vi alla varför också. När ett land förvisar sina fattiga, så gör dem vad nöden kräver för att överleva.
Lösningen… ja, den må vara svår att hitta. Men det rättfärdigar inte vad vi nu upplever som ett alternativ. Att ge sig på en enskild individ för ett problem världen runt oss skapat och som drabbat vissa hårdare. Det är inte värdigt vårt samhälle.
Nu, kära parti, kära minister, vill nog många av oss att ni visar vägen till ett bättre samhälle, till en bättre värld, där ingen fattig får betala priset vi välmående invånare av denna jorden egentligen ska betala.
Personen utanför ICA, vill jag en dag titta in i ögonen och se lyckan när hen inte längre behöva tigga om mina pengar. Kanske möter jag blicken ur framrutan på den utlandsregistrerade bilen med tillhörande husvagn, på väg hem.
Vad ingen av oss vill, är att se skammen i hens ögon, när den försynt tvingas gömma sitt behov av att tigga pengar lite i skymundan, för att våra förtroendevalda och den absoluta makten i landet bestämt att det hen gör, är olagligt.
Ps.
Världen står i brand, mänskligheten brinner.
Frihet idag är att kunna peka och kritisera människan som står i brand.
Frihet borde vara människor i bränders rätt att kritisera dem som pekar och inget gör.
Dem ber om hjälp.
Så hjälp.
Annonser

Angående LO kongressen

Alla bör äga samma rätt till lika förutsättningar oavsett vem en är eller vart en kommer från!

Om ett system byggs eller anpassas till det är det min orubbliga tro att det systemet blir det mest hållbara och mest givande på lång sikt.
Minskade klassklyftor och miskade skillnader mellan kön, oavsett vad, ger ett jämställt, integrerat och starkt Sverige.

Nya äventyr

”Du ska göra sånt som du mår bra av och inte alltid lyssna för mycket på alla andra.” Vill jag minnas att min kära mamma en gång sa och fortsatte: ”Det finns alltid såna som ska tycka och tänka om precis allt men det viktigaste är att du gör det som är rätt och du vill göra!”

Och det är nog sant för de flesta om inte alla.  Den här bloggen startades i främsta syfte att få personer från arbetarrörelsen att skriva och berätta om sin syn på det hela, främst för dem inom rörelsen men även dem som inte är det.

Så med det här inlägget vill jag skicka en stark uppmaning till alla ni som ingår i rörelsen. Ni mina kamrater som jag har träffat, kommer att träffa eller gärna hade träffat även om vi inte gör det. I detta nu sitter jag på ett tåg på väg mot Jönköping för att i morgon hålla en LO kurs: Om samhället. Det är ett äventyr som jag har förmånen att vara en del av. En förmån som många delar med mig men än fler skulle kunna dela – politiskt och/eller fackligt.  Att vara en del av den här rörelsen ger så många möjligheter att få utväcklas, träffa människor och vidga sina vyer bara en är beredd att göra det.

Visst finns det skuggor, allt är inte idel solsken. En av många anledningar till den här bloggen. Därför behövs alla possitiva strömningar av tankar och idéer från pragmatiska, försiktiga, beräknande och spontana människor i rörelsen. Och ALLA kan påverka!

Så ta min mors uppmaning på allvar!

Släng dig ut på ett äventyr och gör det du vill och känner är rätt!

 

 

Den sjuka jobbstressen

Den här texten skrev jag som krönika i målarnas facktidning, här är den i sin fulla längd.

Tänk dig en boxningsring. En boxare får ett slag, en riktig uppercut på hakan och faller ihop. Denne slagna kämpe försöker att ta sig upp, men det går inte. Kroppen lyder inte riktigt utan faller tillbaka gång på gång ner till mattan igen.
Det är inte förrän efter ett tag som kroppen börjar lyda tillräckligt för att, med hjälp ha möjlighet att ta sig upp på fötter igen. Detta efter att det står klart att fightern har blivit knockad. Slagen på knockout vilket innebär vila och träning innan en comeback är möjlig.

Det är så det känns.
Det är så det känns att bli sjukskriven med stress och utmattningssymtom – att, som det kallas, gå in i väggen. Den nya folksjukdomen.
Jag vet. Jag är i skrivande stund sjukskriven på grund av just stress och utmattning, en av 32000 i år.
För mig liksom många andra beror det på väldigt många olika saker. Men något som de flesta har gemensamt är att det är arbetsrelaterat: den sjuka jobbstressen.

De senaste fem åren har den här typen av sjukskrivningar ökat med 70%
2014 var sociala och organisatoriska faktorer den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar efter belastningsfaktorer.
Det är totalt en tredjedel av alla anmälningar. Det är därför också en väldigt relevant fråga, inte bara ur den humanitära aspekten utan även ur den ekonomiska.
35 miljarder kronor beräknas produktionsbortfall relaterade till frånvaro kosta. Men då är det taget från vad den psykiska ohälsan kostar vilket hamnar på det dubbla.

Varför då?
När en tittar på samhället i stort så kan jag inte låta bli att dra paralleller med det ökande och i min mening sjuka kravet på profit. Vinsterna ska öka!
Otaliga gånger har jag hört från företag att de analyserar siffror. Anser de sig behöva öka produktiviteten hos de anställda så skär de ner på personalen med samma, eller med tiden större totala arbetsbelastning.
Ett kortsiktigt ekonomiskt drag som troligtvis ser väldigt bra ut på papper med en tillfällig turboboost i ekonomin.

Det här har mynnat ut i en baksmälla av episka proportioner.
Alla reagerar vi olika på olika saker. Precis som boxare orkar vi olika mycket och har våra specifika styrkor.
Men precis som boxare så finns det tillfällen då man känner sig trött och släpper garden.
Då krävs det inte så väldigt mycket för att man ska hamna där på mattan, oförstående om vad det egentligen var som hände. Allt som krävs är bara ett välvinklat slag vid rätt tillfälle. Oavsett vem en är eller kommer ifrån.

Arbetsmiljöverket har därför introducerat nya regler för att gynna ett bättre arbetsklimat. Att det sker måste jag ge en eloge till alla fackligt aktiva, medlemmar och politiskt aktiva för, som faktiskt bidra till att den här typen av frågor får ta plats.

img_20160331_115424.jpg

Men det finns de som absolut inte skulle hålla med mig. Till exempel arbetsgivarorganisationernas motsvarighet till LO: Svenskt Näringsliv.
De twittrade samma dag som de nya reglerna släpptes hur orimligt det hela är.
Bissart och långt ifrån humanitärt. Det står ju klart att det finns mycket att vinna.
Det orimliga står i hur företag och dess ledningar skär ner och belastar människor för högre vinsters skull som sedan göms undan välfärd och de belastade, för att återfinnas i skatteparadis.
Det är något värt att fightas om.

Fördomar

image

Vi eller dem!
Varför då? Precis som citatet ovan ger uttryck för, tror jag att fördomar grundar sig i rädsla.
Om vi får intalat att vi kan missta vårt arbete, hem – trygghet, så letar många utav oss efter anledningar till varför det är så. Allra helst så vill en del utav oss få en ‘bov’ att skylla situationen på. Någon som särskiljer sig och är lätt att svartmåla – därför är människor som kan tillskrivas befinna sig i minoriteter vara vad som, tråkigt nog, kan ses som lätta att sätta in i den här ‘bov-rollen’. Och tyvärr finns det alldeles för många grupper som står redo att servera syndabockar/minoriteter – ofta med ett färdigt paket där dessa grupper börjat beskylla minoriteterna för både det ena och det andra.
Därför är det väl inte något annat än sunt att en politik förs som gynnar alla grupper i samhället, ger alla rätt till utbildning, sjukvård och ett skyddsnät så att oroligheter minskas och jämlikhet och jämställdhet främjas.
Klassklyftor bör därför enligt mig jämnas ut med politiska åtgärder, inye främjas och växa.

Alla bör äga samma rätt till lika förutsättningar oavsett vem en är eller vart en kommer från.

Palm vem?

Vem var den där Palm? Vad har han gjort? Betyder han något speciellt? I så fall för vem och varför?

Jag skulle vilja påstå att mäster August Palm innebar det verkliga startskottet och banade väg för de demokratiska socialister vi ser i dag. Enligt mig var han det välbehövliga bränslet som fick arbetare att organisera sig i arbetarrörelsen, vilken fick sitt verkliga första genombrott och genomslag i och med honom.

 

August Palm kom från Skåne Han var skräddare till yrket och vid hans gesällvandring började också en resa runt omkring norra Europa.

Som arbetare fick han likt alla andra arbetare känna av maktlösheten gentemot adel och direktörer. Någon som kom att inspirera och därigenom spela en stor roll i Palms liv var Ferdinand Lasalle. Lasalle är sedd som en av den tyska socialdemokratins grundare och förgrundsfigurer.

Sverige hade vid den här tiden en sorts demokratisk diktatur – en rikstad fanns men representerade egentligen bara de rikas intressen. Det var inte alla som fick rösta, utan ju högre man ansågs vara på en sorts “mäktighetsskala” / desto mer man ägde och närmre kungen man stod, desto fler röster var man tilldelad.

Något som slog hårt gentemot arbetare.

Då var det bara dom få rikaste procenten som ägde praktisk taget allt.

Tyvärr något vi har sett en samhällsutveckling vilkenhar börjat att glida tillbaka till.

I och med att Palm ageterade för socialismen i Tyskland blev han utslängd därifrån.

Efter en kortare tids boende i Danmark återvände han till Sverige med mål att sprida socialismen och bilda en social(demokratisk) rörelse.

Det kan man nog kalla arbetarklassens start. Därför att arbetarklassen är dom som lyft sina blickar från sina arbetsmoment och insett att det finns olika klasser, att man befinner sig i ett klassamhälle.

I och med det erkännandet så kan en också finna sina möjligheter att påverka, (samt förbättra), sin situation.

img_20160403_180203.jpg

Palm flyttade tillbaka till Sverige 1881, samma år höll han sitt beryktade tal Vad vilja socialisterna, vilket i manus hette Vad vilja socialdemokratin, på hotell Stockholm i Malmö.

Ingen tid gick till spillo och samma år som talet började han åka runt på turné i landet för att tala om socialdemokratin.

Motståndet mot de här “fasansfulla idéerna” var enormt från borgerligheten. “Den farliga socialismen skulle, om den fick fäste, slå omkull allt och de vänliga stackars arbetsgivarna skulle inte ha råd med att fortsätta driva sina verksamheter.

Vart skulle alla arbetare göra då?”

Alltså inte helt olikt de argumenten vi hör idag: “Nog är det bra med genomtänkt arbetsmiljö och högre löner men företagarna har ju inte råd. Det kostar för mycket. Det är väl då bättre att tjäna lite mindre så att man inte blir arbetslös!”

Palm grundar 1885 tidningen socialdemokraten. I och med sitt tal vann han förtroendet hos arbetarklassen och lyckades vinna tilltro för socialismen inom fackföreningsrörelsen. Därmed, år 1886, ställde den svenska fackföreningsrörelsen officiellt på socialistisk grundval.

Hjalmar Branting (bilden nedan) övertog redan år 1886 Augusts roll på socialdemokraten då inre motsättningar gällande redigeringsarbetet ledde fram till det.

29s04-branting-112.jpg

I sin vision ville August bilda ett socialdemokratiskt parti med en organisation vilken höll ihop fackföreningarna.

Det första lyckades han med år 1989, då skötte han rörelsen från sin cell på Långholmen.

Det senare förverkligades i och med LandsOrganisationen – LO år 1898. En rörelse August inte hade mycket att göra med.

Sommaren 1889 satt fyra nyckelpersoner för tidningen socialdemokraten i fängelse: August Palm, Hjalmar Branting, Axel Danielsson samt redaktör Rydgren. Ingen av dessa drog sig för att säga sitt om samhället och politiken. Något som var föga populärt bland dåvarande regering och kungahus.

Trots det sätt på vilket hans politiska rörelse motarbetades betonade Palm hela tiden starkt att kampen för socialismen skulle föras på demokratisk väg med röstsedeln som vapen.

August Palm avled i sitt hem och dödsorsaken sades vara ”äggvita och hjärtlidande, sviter efter spanska sjukan”.

img_20160320_141121.jpg