GästBloggare Anders Liffner

När folk frågade, eller när jag fick berätta att man var fackföreningsaktiv, socialdemokrat och stolt medlem i Arbetarepartiet.
När man fick debattera med folket runt oss om hur viktigt det var för arbetare att faktiskt inte alliera sig med arbetsgivarorganisationer och borgerligheten på grund av försämringarna det innebär för oss på golvet, trotts deras karameller om lägre skatt för dem som arbetar.
Debattera hjärtefrågor så som alla människors rätt att kräva kollektivavtal på deras arbetsplatser, oavsett ursprung eller klass.
Frågor som rör arbetsrätten, semestern, försäkringar, välfärd och framförallt att upphäva Lex-Laval.
Stolta dagar i denna mannens liv.
Vi vet vad som hände sen, högre A-Kassa, inget tak i sjukförsäkringen, kostnadsfri medicin och glasögon för barn och så vidare. Givna saker för socialdemokratin och ett steg närmare en socialistisk världssyn, där man fördelar rikedomarna uppifrån och ner. Även om det är knattesteg.
Under tiden härjade kriget i Syrien vidare, arbetarrörelsen stod upp för att slå ner Europas murar, Sverige erkände Palestina, vi stod upp mot förtrycket i Saudi Arabien. Vi såg alla Aylan Kurdis kropp på stranden och en världen i tårar, samtidigt som riksdagsledamöter ur Sveriges riksdag åker ner och frivilligarbetar på Greklands stränder, hjälper flyktingar upp ur vattnet, ger dem hopp om ett nytt liv. Arbetare, i ett arbetareparti, i ett framtidsparti… Vårt parti, stoltare kan man bara vara när man blivit förälder.
Moderaterna och MUF, KD och KUF började prata om flyktingpaus och tiggeriförbud och Centern med Annie Lööf i spetsen pratade om att överge decemberöverenskommelsen.
Folkrörelsen, arbetare, fackföreningar, intresseorganisationer dem totalt ratade förslagen. Rörelsen påpekade att ”Det är inte vi som behöver en paus, det är flyktingen!” vi fortsatte med ”Det går inte att förbjuda fattigdom, fattar ni väl!?” Vi beskyllde delar av borgerligheten med att ge med sig till SDs populistiska världssyn och den debatten verkade vi vinna, då det blev tyst.
Sen hände något, som fick många av oss att blekna.
Flyktingpausen var ett faktum, Sveriges byråkratiska system var inte tillräckligt, Sveriges institutioner och verk han inte med människoflödet. Vi drog in möjligheten för permanentuppehållstillstånd och började övervaka vägarna in i landet. Vi ser idag hur frustration kan uttrycka sig, poliser och busschaufförer misshandlar flyktingar, samtidigt som vi ser trådar i de sociala medierna fyllas av hat mot hen som inte är född på Svensk mark. Argsint svart hat.
Hat överallt, men tomma tunnor skramlar mest. Deras ignorans kostar dem respekt. Hen som skriker skällsord blir inte långvarig i sitt goda anseende, med all rätt.
Vi som bleknade förlitade oss många gånger på att våra förtroendevalda gjorde rätt, de har hela sammanhanget framför sig, de ser helheten. Kanske var en temporär minskning ett verktyg att sätta press på andra EU länder, kanske var det ett temporärt sätt att komma i takt i det byråkratiska-landskapet och bland våra verk.
Men man var inte riktigt lika stolt över förd politik som man var innan, människorna som flyr kriget, barnen och deras föräldrar kom inte lika lätt hit för att söka skydd.
Sen kom Panama-dokumenten och skatteflyktingar, vi i arbetarrörelsen har alltid menat på att det är där en del av pengarna finns, dem rika som fifflar med skatten. Finansministern Magda var het på gröten och visade vart det socialistiska skåpet skulle stå, medan borgerligheten rätt naturligt höll sig passiva.
Minns att jag tänkte; ”in med skattepengarna nu, så att vi kan visa att här har vi plats för fler, bara alla betalar sin rättmätiga del”
Det blev rätt tyst efteråt, oklart varför, förhoppningsvis så har de skattepengarna vi saknat kommit hem igen. Kanske är det en del av att Sverige har den högsta sysselsättningen sedan 2006 (?), straxt innan Reinfeldt krigade sönder välfärden.
Men för varje upp verkar det finnas ett ner. Även om det ännu är i en av våra ministrars portfölj av lösningar, även om innehållet i portföljen ligger på ritbordet. Så heter lösningen enligt ministern, ett förbud.
Ett förbud mot tiggeri.
Nu skall Socialdemokratin istället visa att det är förbjudet, att förbjuda fattigdom. Vi skall istället se den, uppfatta den, förstå den och hjälpa människor ur den, genom åtgärder värda årtalet 2016.
Ardelan och ni som delar denna idé av att förbjuda tiggeri. Ingen av oss kan berätta för er varför denna idén ligger som en möjlighet. Det vet ni bara själva. Men kanske är det en frustration över dessa människors ovärdiga leverne, ett ovärdigt leverne i ett av världens mest progressiva och välmående länder. I ett land som Sverige, där allt ter sig funka rätt bra, men här finns också en baksida; fattigdom.
Den fattigdomen ser vi på gatorna, den sitter där, framför våra ögon. Den syns, den luktar, den hörs och det stör många. Inte alltid nödvändigtvis för att det finns ett klasshat. Ofta är det att människor upplever en frustration över vad hen själv har, medan fattigdomen dem ser, inte har något. Hur solidariska vi än är, kan vi inte lösa problemet. Den frustrationen…
Man orkar inte med att se lidande på TVn, på Facebook och framför varenda butik. Det är hemskt.
Men lösningen är aldrig och kommer aldrig vara, att förbjuda vad våra sinnen ser och uppfattar som fattigdom. Det gör oss bara ignoranta.
Verkligheten är att människor kommer ifrån fattiga till rika länder, för att tigga om våra pengar. Det är deras enda val och förhoppningsvis så förstår vi alla varför också. När ett land förvisar sina fattiga, så gör dem vad nöden kräver för att överleva.
Lösningen… ja, den må vara svår att hitta. Men det rättfärdigar inte vad vi nu upplever som ett alternativ. Att ge sig på en enskild individ för ett problem världen runt oss skapat och som drabbat vissa hårdare. Det är inte värdigt vårt samhälle.
Nu, kära parti, kära minister, vill nog många av oss att ni visar vägen till ett bättre samhälle, till en bättre värld, där ingen fattig får betala priset vi välmående invånare av denna jorden egentligen ska betala.
Personen utanför ICA, vill jag en dag titta in i ögonen och se lyckan när hen inte längre behöva tigga om mina pengar. Kanske möter jag blicken ur framrutan på den utlandsregistrerade bilen med tillhörande husvagn, på väg hem.
Vad ingen av oss vill, är att se skammen i hens ögon, när den försynt tvingas gömma sitt behov av att tigga pengar lite i skymundan, för att våra förtroendevalda och den absoluta makten i landet bestämt att det hen gör, är olagligt.
Ps.
Världen står i brand, mänskligheten brinner.
Frihet idag är att kunna peka och kritisera människan som står i brand.
Frihet borde vara människor i bränders rätt att kritisera dem som pekar och inget gör.
Dem ber om hjälp.
Så hjälp.
Annonser

GästBloggare Sandra Danielson

Jag tänker mycket på attackerna i Bryssel, Sandra heter jag förresten. Jag är undersköterska och tillhör Svenska kommunalarbetareförbundet.
Jag känner ofta en känsla av oro och rädsla när jag ska åka iväg och göra fackliga saker i stora folksamlingar, exempelvis LO´s ungforum. Efter Utöya tror jag att det finns fler än jag som känner så. Det finns makter i samhället som vill sätta skräck i oss, makter som vill att vi inte ska ha ett öppet och demokratiskt samhälle.
I maj ska jag till Strasbourg på en ungdomskonferens, jag är kluven, det ska bli otroligt häftigt men samtidigt känner jag den där rädslan. Tänk om något händer? Min sambo frågade igår, ska du verkligen åka? – Jag måste sa jag. Gör jag inte detta då vinner de som vill att jag ska känna så här. Jag vill inte leva i ett samhälle där människor känner rädsla på grund av sin religion, politiska åsikt, läggning eller helt enkelt bara att få vara sig själv. Dessa frågor är så pass viktiga för mig och även arbetarrörelsen, ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE!
Även om du som läser kanske inte håller med mig idag, så tänk att en dag kanske du inte heller kommer vara värderad så högt i samhällets ögon om vi ska fortsätta peka ut människor som mer eller mindre värda?
Vi får aldrig låta terrorismen vinna över frihet och demokrati.

GästBloggare Stefan Lövstrand

Sammanhållning är vägen till framgång!

När ska vi sluta tänka på oss själva? Egoismen har ett fult ansikte och det har spridit sig något brutalt genom de år som jag sett komma och gå som målare.

Dessutom är det att man ska roffa åt sig allt för mycket och skita i den andre.

Man har sitt eget att tänka på.

Sedan kommer mer klagomål på att fackförbundet — Sv. Målareförbundet — inget gör för att kunna stärka våra löner.

Byggnads ligger en bra bit före, det går inte att vara tillräckligt tydlig med. Deras löner är något högre och man har större kraft med sig.

Varför?

För att de står upp för varandra.

Och det går inte att vara mer tydlig med heller!

Målaren har sedermera en tendens att tänka på sitt eget och strunta i kollektivet. Det kollektiv som vi under så många år stod enade under och staplade vårt hårda arbete inunder för att kämpa till bättre villkor och modernare avtal tillsammans med vår motpart.

Allting som vi fått igenom tar vi numera för givet.

Vi tror att det inte finns något att kämpa för längre.

Men precis som man måste gå till gymmet eller i liknelsen att ta hand om kroppen på rätt sätt för att leva länge, finner vi samma saker med vårt kollektivavtal. Om vi inte ser till att fortsätta jobba för det vi har kommer vi att förlora det i slutändan.

Vad har vi då, frågar jag er alla?

Sammanhållning är den rätta vägen.

Sluta vara egoistiskt och tänk i lite större perspektiv.