Början på slutet av avtalsrörelsen

Måste börja med att ge en eloge till alla dem som jobbar med avtalsförhandlingar, de är under en enorm press från alla möjliga håll. Speciellt i en avtalsrörelse så aggressiv som den som pågår just nu. Hatten av för er.

Nu har vi sett början på slutet av den här avtalsrörelsen i och med att industrins parter har kommit överens.
Det har bland annat inneburit en ökning på 2.2% vad gäller lönerna.
Samtidigt säger man sig från den fackliga sidan vara nöjda med de övriga avtalspunkterna som ska resultera i ett bättre och mer jämställt avtal. Avtalet kommer att sträcka sig över ett år.

Det här blev dock en besvikelse för väldigt många.
En bakgrund till det kan nog vara alla de uppgifter om hur vinstandelen markant har ökat i förhållande till löneandelen.
Fortsatt så har ju även de rikaste som sitter i styrelserna för företagen omisstagligen ökat sitt utrymme inom löneandelen.
Kanske var det den faktan som fick Unga Elektriker, uppmärksammade som en av de mest politiskt inflyteserika organisationerna, att gå på offensiven och totalt såga industrins uppgörelse, (som synes på bilden nedan).
Kan kanske vara rätt..

img_20160331_220916.jpg

Jag har själv uttryckt min förvåning av resultatet då en vill minnas att Riksbanken uttryckt ett möjligt ökat utrymme för strax över 4%.
Men allt är ju inte bara lön även om det är extremt viktigt och väsentligt.
Den fysiska och psykosociala arbetsmiljön är av större vikt än kanske någonsin. Även jämställdhet och jämlikhet är viktigt att väga in.
Allt sådant kommer till ett pris.

När ett avtal bara sträcker sig över ett år så bör ju även strategin gällande innehåll och politiken kring den vara annorlunda jämfört med ett mångårigt avtal.
Så kanske var det rätt?

Men det ska sägas att jag blev något besviken.
Och även om industrin inte har samma självklara position som ”märket” så lär set ha stor betydelse.

Aldrig förr har en avtalsrörelse varit av sådan öppen och viral art som den som utspelas nu.
Det sätter ju även dem som förhandlar under extra hårt tryck.
Anser att vi bör komma ihåg att de människor som sitter och förhandlar har valts fram i förtoende och genom varje steg uppåt i rörelsen har gått gedigna utbildningar för att kunna sköta det dem fått förtroende till.

img_20160401_012534.jpg

Men utan hela kollektivet och alla bra engagemang som t.ex #Fackligvardag och #jagarredo så skulle ingenting vara möjligt.

Tack alla ni som på alla nivåer står ut med den smutskastning som bitvis har ägt rum och det höga tryck som vi alla har känt av. (Se bilden ovan)

TACK för att ni engagerar er och står upp för er själva och varandra!

img_20160401_012959.jpg

…Ja, vilket avtalsår!…

#avtal #jagarredo #avtalsrörelsen #avtal2016 #avtal16

Annonser

GästBloggare Sandra Danielson

Jag tänker mycket på attackerna i Bryssel, Sandra heter jag förresten. Jag är undersköterska och tillhör Svenska kommunalarbetareförbundet.
Jag känner ofta en känsla av oro och rädsla när jag ska åka iväg och göra fackliga saker i stora folksamlingar, exempelvis LO´s ungforum. Efter Utöya tror jag att det finns fler än jag som känner så. Det finns makter i samhället som vill sätta skräck i oss, makter som vill att vi inte ska ha ett öppet och demokratiskt samhälle.
I maj ska jag till Strasbourg på en ungdomskonferens, jag är kluven, det ska bli otroligt häftigt men samtidigt känner jag den där rädslan. Tänk om något händer? Min sambo frågade igår, ska du verkligen åka? – Jag måste sa jag. Gör jag inte detta då vinner de som vill att jag ska känna så här. Jag vill inte leva i ett samhälle där människor känner rädsla på grund av sin religion, politiska åsikt, läggning eller helt enkelt bara att få vara sig själv. Dessa frågor är så pass viktiga för mig och även arbetarrörelsen, ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE!
Även om du som läser kanske inte håller med mig idag, så tänk att en dag kanske du inte heller kommer vara värderad så högt i samhällets ögon om vi ska fortsätta peka ut människor som mer eller mindre värda?
Vi får aldrig låta terrorismen vinna över frihet och demokrati.

GästBloggare Stefan Lövstrand

Sammanhållning är vägen till framgång!

När ska vi sluta tänka på oss själva? Egoismen har ett fult ansikte och det har spridit sig något brutalt genom de år som jag sett komma och gå som målare.

Dessutom är det att man ska roffa åt sig allt för mycket och skita i den andre.

Man har sitt eget att tänka på.

Sedan kommer mer klagomål på att fackförbundet — Sv. Målareförbundet — inget gör för att kunna stärka våra löner.

Byggnads ligger en bra bit före, det går inte att vara tillräckligt tydlig med. Deras löner är något högre och man har större kraft med sig.

Varför?

För att de står upp för varandra.

Och det går inte att vara mer tydlig med heller!

Målaren har sedermera en tendens att tänka på sitt eget och strunta i kollektivet. Det kollektiv som vi under så många år stod enade under och staplade vårt hårda arbete inunder för att kämpa till bättre villkor och modernare avtal tillsammans med vår motpart.

Allting som vi fått igenom tar vi numera för givet.

Vi tror att det inte finns något att kämpa för längre.

Men precis som man måste gå till gymmet eller i liknelsen att ta hand om kroppen på rätt sätt för att leva länge, finner vi samma saker med vårt kollektivavtal. Om vi inte ser till att fortsätta jobba för det vi har kommer vi att förlora det i slutändan.

Vad har vi då, frågar jag er alla?

Sammanhållning är den rätta vägen.

Sluta vara egoistiskt och tänk i lite större perspektiv.

-ismer

Jag tänker på det här med ismer, så som t.ex radicalism, socialism, liberalism, konservatism, rasism, fundamentalism, egoism – listan kan göras lång.
Men oavsett vad man tycker om alla olika ismer som finns så är nånannanismen den absolut värsta. Ismen som man faller in i när man tänker att det där problemet får någon annan lösa.
Att tänka så känns idag mer som en regel än undantag. Frågan är bara vilka konsekvenser detta bär med sig? Vart hamnar vi om vi så ofta tänker att problemet är enbart någon annans fel eller någon annans ansvar för att motivera sig själv att inte behöva ta till sig?
Peter Kennerfalk var den personen som först nämnde detta nya ord för mig och sedan dess har jag inte varit kapabel till att släppa det.
Att så ofta och lättvindigt tycka och tänka att så många problem beror enbart på andra utan att vara lite självkritisk och reflektera över ens egna ord och handling är något som kan få stora konsekvenser. Att enbart lyfta fram jagets rättigheter och slå ifrån sig skyldighet gör att motsättningar mellan grupper bara ökar och broar bränns istället för att byggas upp: ‘Det är deras fel… ‘ små grupper som redan befinner sig i en utsatt situation blir lättare utpekad och där igenom även ennu mer utsatta: ‘Dom kostar samhället för mycket pengar’, ‘Dom där vill ju inte göra rätt för sig ‘.
Vi ska vara glada för att vi bor i det landet vi bor med de rättigheter och den friheten som vi har. Men genom att exkludera personer istället för att sträcka ut en hand och jobba på våra olikheter så kommer vi snart ha byggt in och begränsat oss genom de murar vi rest för att slippa ta itu med problemen eller snarare problemet ; nånannanismen.
Personer som ofta pekas ut som problem i system har ju väldigt sällan ägt frågan om vad man skulle kunna göra annorlunda inom just det systemet. Och om du fortfarande tycker att det bara är någon annan det beror på och att du inte behöver bry dig, tänk på det här: Ju fler som knuffas undan över kanten, desto närmre kanten kommer du att hamna!